Fredrik Torp:
Det synes å være 3 grunner til at kulturministeren ønsker å nedlegge
Nasjonalgalleriet:
1.Han ønsker et spektakulært kjempemuseum som kan inngå i den særnorske terminologi "verdens flotteste"
2.Han ønsker at Nasjonalgalleriets ca 400.000 besøkende i året skal inngå i kjempemuseet fordi de andre deltakerne,Kunstindustrimuseet og Museet for Samtidskunst bare kan mobilisere samlet ca 70.000.
3.Tilstandsrapporten for Nasjonalgalleriet og kostnadene for en fullverdig oppgradering frister han til å nedlegge hele institusjonen.
De to første tema kommer Ingrid og Carina til å behandle umiddelbart etter meg, det siste tema, Tilstandsrapporten og bygningens oppgradering, vil jeg si noe om:
Rapporten fra Multiconsult/Statsbygg er lite kreativ. Den er gjennomsyret av hvor vanskelig og kostbart det er å få til noe som helst i den gamle bygningen, mens prisen pr m2 er så høy at den kan skremme noen og enhver.
Pris og problemer gir kulturministeren et alibi for å legge ned Nasjonalgalleriet. På den annen side: Det man vil, det får man til!
På 60 grader nord , i vår del av verden, ligger- regnet østfra -St.
Petersburg, Helsingfors, Stockholm og Oslo. Klimaet burde være sånn noenlunde det samme for disse byene. Alle har gamle og verdifulle museer med de samme problemene.
St.Petersburg har Eremitasjen i Vinterpalasset fra 1750-årene.
Gjenoppbygget etter brann i 1839. Museet er forfallent og trenger oppgradering. Vi har ikke hørt noe om at museet skal avvikles.
Helsingfors har sitt Atheneum som ble bygget i 1880-årene og som gir rom for den historiske billedkunsten. Bygningen ble rehabilitert i tiden 1987 til 1990 og fungerer tilfredsstillende. Nasjonalmuseet som er tegnet ev Saarinen og hans kompanjonger, ble ferdigstilt i 1916. Museet er et historisk museum og ble oppgradert mellom 1997 og 2000. I tillegg har Helsingfors sitt gamle museum for Kunsthåndverk samt det feirede museum for moderne kunst, Kiasma.
For Stockholms Nationalmuseum er det presentert ambisiøse planer for renovering ombygging. Regjeringen gav Statens Fastighetsverk oppdrag om dette. Foreløpig er den svenske kulturministeren kritisk til planene som det skal ta 8 år å gjennomføre og vil beløpe seg til oppunder milliarden.
Oslos og Norges Nasjonalgalleri er bygget i tiden 1864 til 1924. Hva skal skje her? En innsiktsfull oppgradering? Nei her har Regjeringen vedtatt nedlegging av institusjonen. Stikk den!
Aksjonen vil nå lage en alternativ rapport og et prosjekt som viser et praktfullt oppgradert Nasjonalgalleri med relevante tekniske krav innarbeidet. Vi er i kontakt med firma Bygganalyse som introduserer et meget løfterikt rehabiliteringsalternativ, med kostnader betydelig under Multiconsultanalysen. I tillegg vil vi arbeide politisk,både i forhold til opposisjonen på Stortinget, den Rødgrønne regjeringens Oslobenker samt Oslo bystyre. Det er en merkelig taushet fra sistnevnte!
Men før dette Trond Giske:Det er ingen skam å snu.
Viser innlegg med etiketten 30.04.. Vis alle innlegg
Viser innlegg med etiketten 30.04.. Vis alle innlegg
Ingrid Book och Carina Hedén hos Trond Giske 30.04.
Argument för ett nytt museum för samtidskonst på Vestbanetomta:
Ett museum för samtidskonst måste du få möjlighet att möta just så som det borde vara, nämligen ett museum där samtiden ges möjlighet att uttrycka sig. – Detta ställer andra krav än en artonhundratalssamling gör. Det ställer andra krav på platsen (stedet) och andra krav på den mentala beredskapen hos den som besöker ett sådant museum – du går dit i en egen frame of mind.
Ett sådant museum måste idag kunna erbjuda både rum för meditation och rum för kommunikation - det måste kunna erbjuda både uterum och innerum – eftersom konsten idag lika ofta lämnar museibyggnaden som den stannar kvar där. Det är omöjligt att enbart basera sig på en samtidskonst bakom lås och bom.
– Så om ett museum för samtidskonst skall fungera måste det ge rum inte bara för samlingarna – det måste lika mycket vara en levande, flexibel och aktiv plats. Men också en plats där man inte bara konsumerar konst, men där man tycker om att befinna sig.
Därför behövs det både byggnader och grönska. Och detta fordrar utrymme.
Megainstitutionerna skapar bara passivitet och en känsla av otillräcklighet och informationströtthet.
Som vi ser det har Oslo stora möjligheter just nu att bygga ett sådant museum för samtidskonst – att välja en framtidsorienterad väg istället för en konserverande och statisk. Alla vet att Oslo måste få ett museum för samtidkonst – det är en nödvändig pol i ett konstliv.
Vi måste tro på idén med ett sådant museum istället för att använda de historiska samlingarna som alibi.
Ett museum för samtidskonst provocerar fram och tydliggör Norges 1900-talskonst. På många sätt är det enda möjligheten att sätta samtiden i relief, se sin styrka och göra verkligt ny konst.
Man besöker aldrig flera museer samtidigt.
Progressiv stadsplanering försöker distribuera attraktionerna så att fler stadsdelar kan få glädje av ”goderna”.
Olika stadsdelar har museer med olika atmosfär – det är det som är poängen och kvalitén när du lär känna en främmande stad som turist eller bor där själv. Polycentriska, icke-hierarkiska strukturer har blivit ett begrepp, nu är det nätverk istället för stora solitärer som är aktuella.
Kanske måste vi vara rädda om den strida ström av besökare som går genom dörrarna på Nasjonalgalleriet – 400.000 om året - för att se dom historiska samlingarna i deras egen halvdunkla atmosfär där inne.
Kanske har vi behov av att någonstans kunna gå in i det förflutna och uppleva det i våra samhällen.
Vi har inga garantier för att lika många är beredda att se de gamla samlingarna i en ny ”setting” - om några år när den första nyfikenheten på det nya museet har lagt sig.
Norge är i en gynnsam position när det gäller inlån av viktig konst från utlandet – med Munch som pant står man stark i varje byteshandel. Det ger garantier för tillgång till vitala och viktiga utställningar från utlandet.
Detta har Norge möjlighet att realisera.
Ingrid Book och Carina Hedén
Uppläst för Trond Giske 30.4.09 på Kulturedep.
Ett museum för samtidskonst måste du få möjlighet att möta just så som det borde vara, nämligen ett museum där samtiden ges möjlighet att uttrycka sig. – Detta ställer andra krav än en artonhundratalssamling gör. Det ställer andra krav på platsen (stedet) och andra krav på den mentala beredskapen hos den som besöker ett sådant museum – du går dit i en egen frame of mind.
Ett sådant museum måste idag kunna erbjuda både rum för meditation och rum för kommunikation - det måste kunna erbjuda både uterum och innerum – eftersom konsten idag lika ofta lämnar museibyggnaden som den stannar kvar där. Det är omöjligt att enbart basera sig på en samtidskonst bakom lås och bom.
– Så om ett museum för samtidskonst skall fungera måste det ge rum inte bara för samlingarna – det måste lika mycket vara en levande, flexibel och aktiv plats. Men också en plats där man inte bara konsumerar konst, men där man tycker om att befinna sig.
Därför behövs det både byggnader och grönska. Och detta fordrar utrymme.
Megainstitutionerna skapar bara passivitet och en känsla av otillräcklighet och informationströtthet.
Som vi ser det har Oslo stora möjligheter just nu att bygga ett sådant museum för samtidskonst – att välja en framtidsorienterad väg istället för en konserverande och statisk. Alla vet att Oslo måste få ett museum för samtidkonst – det är en nödvändig pol i ett konstliv.
Vi måste tro på idén med ett sådant museum istället för att använda de historiska samlingarna som alibi.
Ett museum för samtidskonst provocerar fram och tydliggör Norges 1900-talskonst. På många sätt är det enda möjligheten att sätta samtiden i relief, se sin styrka och göra verkligt ny konst.
Man besöker aldrig flera museer samtidigt.
Progressiv stadsplanering försöker distribuera attraktionerna så att fler stadsdelar kan få glädje av ”goderna”.
Olika stadsdelar har museer med olika atmosfär – det är det som är poängen och kvalitén när du lär känna en främmande stad som turist eller bor där själv. Polycentriska, icke-hierarkiska strukturer har blivit ett begrepp, nu är det nätverk istället för stora solitärer som är aktuella.
Kanske måste vi vara rädda om den strida ström av besökare som går genom dörrarna på Nasjonalgalleriet – 400.000 om året - för att se dom historiska samlingarna i deras egen halvdunkla atmosfär där inne.
Kanske har vi behov av att någonstans kunna gå in i det förflutna och uppleva det i våra samhällen.
Vi har inga garantier för att lika många är beredda att se de gamla samlingarna i en ny ”setting” - om några år när den första nyfikenheten på det nya museet har lagt sig.
Norge är i en gynnsam position när det gäller inlån av viktig konst från utlandet – med Munch som pant står man stark i varje byteshandel. Det ger garantier för tillgång till vitala och viktiga utställningar från utlandet.
Detta har Norge möjlighet att realisera.
Ingrid Book och Carina Hedén
Uppläst för Trond Giske 30.4.09 på Kulturedep.
Mari Slaattelid hos Trond Giske 30.04.
Me som har aksjonert for NG er ikkje profesjonelle aksjonistar, og dersom ein er alminneleg sjenert, er det ikkje noko ein lengtar etter, å stanse travle menneske på fortauet.
Det spesielle med denne aksjonen var at me vart møtt med takksemd frå folk me stansa for å be om underskrift. Og parisekretæren din, som god oslomann, skreiv umiddelbart under oppropet, sjølv om han angra seg i media. Folk var glade for å bli spurde og godt informerte frå avisene. Bortimot alle skreiv under på oppropet, og det som framfor alt opprørte folk,var planen om å fråflytte Nasjonalgalleriet.
Den spontane støtta gjorde inntrykk. Det viser seg at dei aller fleste, ein eller annan gong,har besøkt Nasjonalgalleriet og kjenner ein slags eigedomsrett til det. Folk frå Oslo, frå Hardanger, Trysil, Alta; om dei er middels interesserte i kunst, har dei vore der, klassevis eller med familien. Dei hugsar bilda i den dunkle, eigenarta konteksten som det gamle bygget er: Tidemand og Gudes Brudeferden i Hardanger, Chr. Krohgs Albertine i politilegens venteværelse, Hertervigs Borgøya, ikoniske maleri stilde ut i eit miljø med historisk sus.
Dette er bilder folk har i hjarta. Nasjonalgalleriet er vanlege folks kunstalbum, og ein skal ikkje sjå bort frå at det betyr noko at Nasjonalgalleriet i Oslo minner om Nasjonalgallerii større europeiske byar. For ein liten og ung nasjon byggjer det sjølvkjensle og historisk forankring å ha institusjonar som tilsvarar praktbygg i europeiske storbyar. Ein biletpaviljong med 2.sortering, om aldri så gamle bilder, erstattar ikkje den posisjonen eit Nasjonalgalleri har, med det forventa ypperste av historisk, norsk biletkunst.
Dei 11 500 som støttar oppropet håpar, med oss, inderleg at regjeringa i siste liten vil stanse opp og hindre ei uklok avgjerd.
De som er politikarar og skal arbeide til beste for folk flest, må sjå denne reaksjonen som eit stort potensiale: Den opnar for og definerer ei satsing på kunst i Oslo som har støtte både i fagmiljøet og blant folk flest: Ei løysing som vernar om Nasjonalgalleriet, slik dei har gjort i Helsinki og slik dei akkurat no gjer i Stockholm. (Svenskane rehabiliterer Nasjonalmuseet for 1 milliard kroner).
Lat oss få to frittståande bygg, eit arva og eit nytt; ei løysing som endeleg realiserer eit nybygg for samtidskunst som alle kan vere stolte av.
Mari Slaattelid
Det spesielle med denne aksjonen var at me vart møtt med takksemd frå folk me stansa for å be om underskrift. Og parisekretæren din, som god oslomann, skreiv umiddelbart under oppropet, sjølv om han angra seg i media. Folk var glade for å bli spurde og godt informerte frå avisene. Bortimot alle skreiv under på oppropet, og det som framfor alt opprørte folk,var planen om å fråflytte Nasjonalgalleriet.
Den spontane støtta gjorde inntrykk. Det viser seg at dei aller fleste, ein eller annan gong,har besøkt Nasjonalgalleriet og kjenner ein slags eigedomsrett til det. Folk frå Oslo, frå Hardanger, Trysil, Alta; om dei er middels interesserte i kunst, har dei vore der, klassevis eller med familien. Dei hugsar bilda i den dunkle, eigenarta konteksten som det gamle bygget er: Tidemand og Gudes Brudeferden i Hardanger, Chr. Krohgs Albertine i politilegens venteværelse, Hertervigs Borgøya, ikoniske maleri stilde ut i eit miljø med historisk sus.
Dette er bilder folk har i hjarta. Nasjonalgalleriet er vanlege folks kunstalbum, og ein skal ikkje sjå bort frå at det betyr noko at Nasjonalgalleriet i Oslo minner om Nasjonalgallerii større europeiske byar. For ein liten og ung nasjon byggjer det sjølvkjensle og historisk forankring å ha institusjonar som tilsvarar praktbygg i europeiske storbyar. Ein biletpaviljong med 2.sortering, om aldri så gamle bilder, erstattar ikkje den posisjonen eit Nasjonalgalleri har, med det forventa ypperste av historisk, norsk biletkunst.
Dei 11 500 som støttar oppropet håpar, med oss, inderleg at regjeringa i siste liten vil stanse opp og hindre ei uklok avgjerd.
De som er politikarar og skal arbeide til beste for folk flest, må sjå denne reaksjonen som eit stort potensiale: Den opnar for og definerer ei satsing på kunst i Oslo som har støtte både i fagmiljøet og blant folk flest: Ei løysing som vernar om Nasjonalgalleriet, slik dei har gjort i Helsinki og slik dei akkurat no gjer i Stockholm. (Svenskane rehabiliterer Nasjonalmuseet for 1 milliard kroner).
Lat oss få to frittståande bygg, eit arva og eit nytt; ei løysing som endeleg realiserer eit nybygg for samtidskunst som alle kan vere stolte av.
Mari Slaattelid
