Argument för ett nytt museum för samtidskonst på Vestbanetomta:
Ett museum för samtidskonst måste du få möjlighet att möta just så som det borde vara, nämligen ett museum där samtiden ges möjlighet att uttrycka sig. – Detta ställer andra krav än en artonhundratalssamling gör. Det ställer andra krav på platsen (stedet) och andra krav på den mentala beredskapen hos den som besöker ett sådant museum – du går dit i en egen frame of mind.
Ett sådant museum måste idag kunna erbjuda både rum för meditation och rum för kommunikation - det måste kunna erbjuda både uterum och innerum – eftersom konsten idag lika ofta lämnar museibyggnaden som den stannar kvar där. Det är omöjligt att enbart basera sig på en samtidskonst bakom lås och bom.
– Så om ett museum för samtidskonst skall fungera måste det ge rum inte bara för samlingarna – det måste lika mycket vara en levande, flexibel och aktiv plats. Men också en plats där man inte bara konsumerar konst, men där man tycker om att befinna sig.
Därför behövs det både byggnader och grönska. Och detta fordrar utrymme.
Megainstitutionerna skapar bara passivitet och en känsla av otillräcklighet och informationströtthet.
Som vi ser det har Oslo stora möjligheter just nu att bygga ett sådant museum för samtidskonst – att välja en framtidsorienterad väg istället för en konserverande och statisk. Alla vet att Oslo måste få ett museum för samtidkonst – det är en nödvändig pol i ett konstliv.
Vi måste tro på idén med ett sådant museum istället för att använda de historiska samlingarna som alibi.
Ett museum för samtidskonst provocerar fram och tydliggör Norges 1900-talskonst. På många sätt är det enda möjligheten att sätta samtiden i relief, se sin styrka och göra verkligt ny konst.
Man besöker aldrig flera museer samtidigt.
Progressiv stadsplanering försöker distribuera attraktionerna så att fler stadsdelar kan få glädje av ”goderna”.
Olika stadsdelar har museer med olika atmosfär – det är det som är poängen och kvalitén när du lär känna en främmande stad som turist eller bor där själv. Polycentriska, icke-hierarkiska strukturer har blivit ett begrepp, nu är det nätverk istället för stora solitärer som är aktuella.
Kanske måste vi vara rädda om den strida ström av besökare som går genom dörrarna på Nasjonalgalleriet – 400.000 om året - för att se dom historiska samlingarna i deras egen halvdunkla atmosfär där inne.
Kanske har vi behov av att någonstans kunna gå in i det förflutna och uppleva det i våra samhällen.
Vi har inga garantier för att lika många är beredda att se de gamla samlingarna i en ny ”setting” - om några år när den första nyfikenheten på det nya museet har lagt sig.
Norge är i en gynnsam position när det gäller inlån av viktig konst från utlandet – med Munch som pant står man stark i varje byteshandel. Det ger garantier för tillgång till vitala och viktiga utställningar från utlandet.
Detta har Norge möjlighet att realisera.
Ingrid Book och Carina Hedén
Uppläst för Trond Giske 30.4.09 på Kulturedep.